MIDLOTHIANS HJÄRTA
— Och om ni inte väntar er galgen, vartill ni är dömd — för fjärde gången, om jag minns rätt — törs jag ta mig friheten fråga, vad det egentligen är, som ni väntar, därför att ni inte tagit till flykten med de andra galgfåglarna, vilket, jag medger det, var något, som man föga kunnat vänta sig.
— Jag skulle aldrig ett ögonblick tänkt på att stanna kvar i det där gamla, tomma, ödsliga huset, svarade Ratcliffe, om inte gammal vana gett mig tycke för stället och jag inte väntade mig att få en liten plats därstädes.
— En plats? utropade magistratspersonen. Ni menar förmodligen vid spöpålen ?
— Nej, nej, sir, jag har inte alls tänkt på spöpålen. Efter att fyra gånger ha blivit dömd att hängas vid halsen, tills jag blivit död, vill jag hoppas, att jag är upphöjd över att bli spöad.
— Men vad i Herrans namn väntar ni då?
— Endast plats som underfångvaktare, emedan jag hört, att det skall finnas en ledighet, sade fången. Jag bryr mig inte om att begära mästermans plats, emedan den inte skulle passa så bra för mig som för annat folk, ty jag har aldrig kunnat röja ett djur ur vägen, mycket mindre då en människa.
— Det talar åtminstone något till er fördel, sade magistratspersonen, i det han precis gjorde den slutledning, som Ratcliffe ville leda honom till, ehuru denne bemantlade sin slughet med en tillgjord besynnerlighet. Men, fortfor ämbetsmannen, hur kan ni inbilla er, att man skulle kunna anförtro en befattning i ett fängelse åt er, som med egen hand brutit er ut ur halva Skottlands fängelser.
— Med ers nåds tillåtelse, sade Ratcliffe, om jag så väl visste, hur jag skulle praktisera mig ut, så lär jag sannolikt ock så mycket bättre förstå mig på, hur jag skall hålla annat folk inne. Jag menar, att de skola känna sitt yrke bra, som vilja hålla mig inne, när jag vill gå ut, eller vilja gå ut, när jag vill hålla dem inne.
Denna anmärkning tycktes göra intryck på magistrats-
