WALTER SCOTT
personen, men han yttrade ej något vidare därom, utan befallde blott att Ratcliffe skulle bortföras.
Då denne fräcke, men tillika sluge fribytare blivit avlägsnad, frågade magistratspersonen stadsskrivaren, vad han tänkte om karlens tillförsikt.
— Det tillkommer inte mig att yttra mig härom, sir, svarade skrivaren, men om Jakob Ratcliffe verkligen på allvar vill bättra sig, så har ännu aldrig någon man trätt inom våra portar, som kunde vara den goda staden till så mycken nytta i tjuv- och lås-och-bom-vägen. Jag skall tala med mr Sharpitlaw om honom.
Sedan Ratcliffe avträtt, ställdes Butler vid bordet för att undergå rannsakning. Ämbetsmannen förde förhöret hövligt, men likväl så, att Butler kunde märka, att man hyste svåra misstankar mot honom. Med en öppenhjärtighet, som lika mycket anstod hans kall som hans karaktär, tillstod Butler sin ofrivilliga närvaro vid Porteous' mord och ingick på magistratspersonens begäran i en utförlig skildring av de omständigheter, som stodo i samband med denna olyckliga affär. Alla de enskildheter, vi förut berättat, fördes nu till protokollet av stadsskrivaren i enlighet med Butlers utsago.
Då berättelsen slutats, började korsförhöret, vilket även för det uppriktigaste vittne är något pinsamt att undergå, emedan en historia, i synnerhet om den är förknippad med upprörande och oroande tilldragelser, knappt kan omtalas så klart och tydligt, att ej någon skugga av tvetydighet och tvivel kan kastas på den genom en rad av på varandra följande omständliga spörsmål.
Magistratspersonen började med den anmärkningen, att Butler sagt sig ärna återvända till byn Libberton, men vid Västerport förhindrats därifrån av pöbeln. — Är Västerport den väg, varpå ni vanligen lämnar staden, då ni beger er till Libberton? frågade ämbetsmannen spefullt.
— Nej, visst inte, svarade Butler med brådskan av en person, som är angelägen att försvara riktigheten av sitt vittnesmål, men jag råkade vara närmare den porten än
172
