MIDLOTHIANS HJÄRTA
historien om, att ni två gånger begett er till er bostad på två olika vägar, vilka båda voro krokvägar, och för att vara uppriktig så har ingen, som vi förhört rörande denna olyckliga affär, i ert uppförande kunnat varsna något, som antydde, att ni handlade under tvång. Tvärtom hava väktarna vid Cowgateporten i ert uppförande märkt något, som liknat den brottsliges bävan, och förklara, att ni var den förste, som i en myndig ton befallde dem öppna portarna, liksom ni ännu fört befälet över pöbelns vakter och utposter, som hela natten bevakat dem.
— Gud förlåte dem! sade Butler. Jag bad blott om fri genomgång för min egen person. Om de ej med avsikt misstytt mig, så måste de betydligt missförstått mig.
— Nåväl, mr Butler, återtog magistratspersonen, jag är böjd för att tro det bästa och hoppas det bästa, liksom jag vet med mig, att jag önskar det bästa, men ni måste vara uppriktig mot mig, om ni vill försäkra er om min goda tanke och minska olägenheterna för er själv. Ni har tillstått, att ni råkat en annan person under er väg från Kungsparken till S:t Leonards Crags; jag måste veta vartenda ord, som växlats mellan er.
Då Butler så hårt ansattes och dessutom ej hade något annat skäl att dölja, vad som tilldragit sig vid detta sammanträffande, än att Jeanie Deans var inblandad i saken, ansåg han det bäst att berätta alltsammans från början till slut.
— Tror ni, sade magistratspersonen efter ett ögonblicks besinning, att den unga flickan skall antaga en så hemlighetsfull inbjudning?
— Jag fruktar för, att hon gör det, svarade Butler.
— Varför begagnar ni ordet fruktar? sade ämbetsmannen.
— Emedan jag är orolig för hennes säkerhet, då hon vid en sådan tid och på ett sådant ställe går att råka en person, som hade någonting vildsint i sitt sätt och vars budskap var av en så oförklarlig beskaffenhet.
— Man skall dra försorg om hennes säkerhet, sade magistratspersonen. Mr Butler, det gör mig ont att ej
