MIDLOTHIANS HJÄRTA
på ögonlocken förrådde, att han nedtyngdes under en så bitter bedrövelses börda.
Middagstimmen inföll, och fadern och dottern satte sig ned till sin tarvliga måltid. Vid sin bordsbön tillade den stackars gubben den önskan, att det bröd, de åto i sitt hjärtas bedrövelse, och Marahs bittra vatten måtte varda närande liksom det, vilket tages ur en överfylld korg och iskänkes ur en rågad bägare. Sedan han slutat denna välsignelse och åter satt på sig mössan, vilken han vördnadsfullt lagt å sido, började han, genom lära om ej genom föredöme, uppmana sin dotter att äta.
— Mannen efter Guds sinne, sade han, tvådde och smorde sig och åt bröd för att uttrycka sin undergivenhet under lidandets hemsökelse, och det anstår ej en kristen man eller kvinna att så hänga fast vid den timliga hugnaden av hustru och barn (hans röst nästan kvävdes, då han uttalade de sista orden) att han därför glömmer den första plikten — undergivenhet under Guds behag.
För att giva kraft åt sin föreskrift tog han en bit från sin tallrik, men naturen visade sig för stark till och med för de mäktiga känslor, varmed han sökte tygla den. Intagen av blygsel över sin egen svaghet, sprang han upp och skyndade ut ur huset med en hastighet, som var mycket olika den vanliga betänksamheten i hans rörelser. Han återkom inom fem minuter, sedan det lyckats honom att återvinna sin vanliga lugna fattning, och sökte urskulda sitt beteende genom att frammumla den förklaringen, att han tyckt sig höra ”det unga fölet vara löst i stallet”.
Han vågade ej ånyo vidröra föremålet för deras föregående samtal, och hans dotter var glad att se, att han tycktes undvika vidare tal om detta upprörande ämne. Timmarna skredo framåt, såsom de måste göra, antingen glädjen bevingar eller smärtan nedtynger dem. Solen gick ned bakom slottets dunkla höjd och de västra kullarnas förhänge, och aftonens inbrott kallade David Deans och hans dotter till deras husliga andakt. Jeanie erinrade sig med bitter smärta, huru ofta hon vid bönstundens annal-
