MIDLOTHIANS HJÄRTA
ej från att nalkas stenhögen med fasta, ehuru långsamma steg.
Då hon var ungefär tre alnar från kumlet, uppreste sig plötsligt en gestalt bakom det, och Jeanie kunde med möda avhålla sig från att skrika till vid detta skenbara förverkligande av den förskräckligaste bland hennes aningar. Hon tvang sig likväl till tystnad och lämnade gestalten tid att börja samtalet, vilket den även gjorde, i det den med en av sinnesrörelse skälvande och ihålig stämma frågade: — Är ni den olyckliga flickans syster?
— Jag är — jag är Effie Deans syster! utropade Jeanie, och så sant ni någonsin hoppas, att Gud skall bönhöra er er nöd, säg mig, om ni kan det, vad som kan göras för hennes räddning?
— Jag hoppas ej, att Gud skall höra mig i min nöd, var det sällsamma svaret. Jag förtjänar ej — jag väntar ej, att han skall göra det. Dessa förtvivlade ord yttrade han i en lugnare ton än den, vari han först yttrat sig, sannolikt emedan han haft svårast att övervinna det obehag, som de första orden till henne förorsakade honom. Jeanie förstummades av fasa över att höra ett språk, som var så ofantligt olika allt, vad hon någonsin hört, att det i hennes öron snarare lät som en avgrundsandes än en mänsklig varelses. Utan att synas märka hennes förvirring fortfor främlingen: Ni ser framför er en usling, som både här och i ett tillkommande är förutbestämd till allt, som är ont.
— För den Guds skull, som hör och ser oss, sade Jeanie, tala ej på detta förtvivlade sätt! Evangelium är förkunnat för den grövste bland syndare — för den uslaste bland uslingar.
— Då borde jag hava min andel däri, sade främlingen, så framt ni kallar det syndigt att hava medfört fördärv åt den mor, som födde mig till världen, åt den vän, som älskade mig, åt den kvinna, som anförtrodde sig åt mig, åt det oskyldiga barn, som föddes mig. Om den, som gjort allt detta, är en syndare, och om den, som överlevat det,
