MIDLOTHIANS HJÄRTA
flickan. Hon varken flydde eller svimmade, utan nedsjönk på sina knän och bad honom skona hennes liv.
— Är detta allt, ni har att säga? sade den känslolöse boven.
— Doppa ej era händer i en värnlös varelses blod! Kom ihåg, att jag förlitat mig på er! sade Jeanie, alltjämt liggande på knä.
— Är detta allt, ni har att säga för att rädda ert liv? Vill ni ej lova något? Vill ni förgöra er syster och tvinga mig att utgjuta mera blod?
— Jag kan ej lova något, som är otillbörligt för en kristen, sade Jeanie.
Han spände pistolen och sträckte den emot henne.
— Må Gud förlåta er! sade hon, i det hon tryckte händerna hårt mot ögonen.
— Fördömt! mumlade mannen, i det han vände sig ifrån henne, nedspände pistolen och åter stack den i fickan. Jag är en bov, sade han, sölad i brott och elände, men ej nog eländig att tillfoga er något ont! Jag ville blott skrämma er till att ingå på mina förslag. — Hon hör mig ej mer — hon är död! — Store Gud, vilken usling har jag ej blivit!
Medan han talade, återhämtade hon sig från en ångest, som hade en försmak av dödens bitterhet, och genom en kraftig ansträngning av sitt sunda förstånd repade hon mod och sansade sig inom ett par minuter tillräckligt för att fatta, att han ej ärnade tillfoga henne personligen något ont.
— Nej, upprepade han, det kan vara nog med det mord, som begåtts på er syster och hennes barn, utan att också begå ett mot en av hennes anhöriga! — Galen, ursinning, som jag är, och varken återhållen av fruktan eller förbarmande, fallen i en avgrundsandes våld och övergiven av allt, som är gott, skulle jag likväl ej för något pris i världen vilja skada er! Men vid allt, som är er kärt, svär att ni vill följa mitt råd! Tag detta vapen, skjut mig för pannan och hämnas därigenom med er
