WALTER SCOTT
egen hand den oförrätt, er syster lidit, men följ den väg — den enda väg, varigenom hennes liv kan räddas!
— Ack! Är hon skyldig eller oskyldig?
— Hon är oskyldig — oskyldig till allt, utom till att hava skänkt sitt förtroende åt en bov! — Likväl, om ej de funnits, som varit värre än jag — ja, värre än jag, huru dålig jag än är — så skulle denna olycka ej ha inträffat.
— Och min systers barn — lever det? sade Jeanie.
— Nej, det mördades — det nyfödda barnet mördades grymt, sade han i en låg, men fast och allvarlig ton, men, tillade han hastigt, ej med hennes vetskap eller samtycke.
— Varför kan då ej den skyldige ställas till rätta och den oskyldiga frikännas?
— Plåga mig ej med frågor, som äro fullkomligt gagnlösa, svarade han dystert. Dådet begicks av dem, som äro oåtkomliga för förföljelse och trygga nog för upptäckt. Ingen kan rädda Effie — ingen, utom ni.
— Ve mig! Huru skall jag kunna det? sade Jeanie djupt bedrövad.
— Hör mig! — Ni har förstånd — ni kan fatta min mening — jag vill lita på er. Er syster är oskyldig till det brott, hon anklagas för —
— Lovad vare Gud för det! sade Jeanie.
— Var tyst och hör! — Den person, som bistod henne under hennes sjukdom, mördade barnet, men det skedde utan moderns samtycke eller vetskap. Hon är därför oskyldig, lika oskyldig som det olyckliga barn, som blott några ögonblick inandades denna olycksaliga världs luft — lyckligt det, som så snart fick komma till ro! Hon är oskyldig som detta barn, och likväl måste hon dö! — Det är omöjligt att undandraga henne lagens våld!
— Kunna uslingarna ej upptäckas och överlämnas till bestraffning?
— Tror ni, att ni kan övertala dem, som äro förhärdade i brott, att dö för att rädda en annan? Är detta det rö, ni vill stödja er vid?
192
