WALTER SCOTT
allt detta för er, antingen hon nämnt ett ord därom eller inte. Ni måste upprepa detta — vari ej finnes ett osant ord, utom såtillvida, att det ej omtalats för er — inför dessa domare, justitiarier, eller vad de kalla sin blodtörstiga domstol, och rädda er syster från att mördas och dem från att bli mördare. — Tveka ej! — Jag sätter mitt liv och min själs salighet i pant på, att, om ni säger, vad jag sagt er, ni blott talar rena sanningen.
— Men, svarade Jeanie, som ägde ett alltför sunt förstånd för att ej inse bedrägligheten i denna bevisning, jag begår då mened just i den sak, vari mitt vittnesmål behöves, ty det är för förhemligandet, som den arma Effie anklagas, och ni vill ha mig att säga en osanning därom.
— Jag ser, sade han, att mina första misstankar rörande er voro grundade, och att ni hellre vill låta er oskyldiga, vackra och, utom däri att hon trott på en bov, skuldfria syster dö en mörderskas död än öppna er mun för att rädda henne.
— Jag skulle ge mitt hjärteblod för att bevara henne för allt ont, sade Jeanie under bittra tårar, men jag kan ej förvandla rätt till orätt, eller göra det till sanning, som är lögn.
— Dåraktiga, hårdhjärtade flicka, sade främlingen, är ni rädd för, vad de kunna göra er? Jag försäkrar er, att även lagens hantlangare, vilka jaga människor som vinthundarna jaga haren, skola glädja sig åt en så ung, så skön varelses räddning, att de ej skola betvivla er utsago, och att de, om de också inte sätta tro till den, dock ej blott skola anse er förtjäna förlåtelse, utan även beröm för er naturliga ömhet.
— Det är ej människor jag fruktar, sade Jeanie, i det hon blickade uppåt, den Gud, vars namn jag måste åkalla för att bevittna sanningen av min utsago, han skall veta, att jag talar osanning.
— Och han känner också bevekelsegrunden, sade främlingen ivrigt, han vet, att ni gör det — ej av vinningslystnad utan för att rädda den oskyldigas liv och före-
194
