WALTER SCOTT
så att den kunde höras på ett betydligt avstånd. Då sången tystnade, hördes ett dovt ljud, liksom av viskande personer, vilka närmade sig den punkt, där de befunno sig. Sången började ånyo, ehuru på en annan melodi:
”Sir James, hur kan ni sova än?
Nu gäller det att rida;
i bakhåll här väl tjugu män
med svärd och lans er bida.”
— Jag vågar inte dröja längre, sade den okände. Återvänd hem eller stanna kvar, tills de komma fram — ni har ingenting att befara — men säg inte, att ni sett mig; er systers öde är i era händer. Med dessa ord vände han sig ifrån henne, störtade med snabba, men tysta steg i mörkret åt det håll, som var avlägsnast från de ljud, vilka de hört närma sig, och var snart ur sikte. I den outsägligaste ångest kvarstannade Jeanie vid stenhögen, utan att veta antingen hon skulle fly hem det fortaste hon förmådde eller avbida de annalkandes ankomst. Hon kvarhölls så länge av denna ovisshet, tills hon tydligt varseblev ett par gestalter så nära henne, att en brådstört flykt skulle varit lika fruktlös som oklok.
196
