MIDLOTHIANS HJÄRTA
genom en stöt, som liknade en minas springande, undsluppo likväl med den vanliga rationen av skråmor och blånader, med undantag av tre, vilka kastades i floden Gander och sågos kämpa med strömmen, liksom lämningarna efter Äneas' skeppsbrott,
Rari apparent nantes in gurgite vasto.[1]
Jag använde mina ringa bemödanden, där de tycktes vara mest behövliga, och med tillhjälp av ett par av sällskapet, vilka kommit helskinnade från affären, lyckades det mig utan svårighet att uppfiska två av de olyckliga passagerarna, ett par raska, unga karlar, som ej skulle behövt någons hjälp, om de ej haft så vidunderligt långa överrockar och Wellingtonpantalonger av lika fashionabel längd och vidd. Den tredje var gammal och sjuklig och skulle hava omkommit, om man ej så ivrigt bemödat sig att rädda honom.
Då de båda långrockiga herrarna hade kravlat sig upp ur vattnet och skakat sina öron som ett par stora Newfoundlandshundar, uppstod en häftig ordväxling mellan dem och kusken samt konduktören rörande orsaken till vagnens stjälpande. Under loppet av trätan märkte jag, att båda mina nya bekanta voro jurister, samt att den deras yrke tillhörande skarpsinnigheten sannolikt skulle befinnas överlägsen diligensmyndigheternas trumpna ämbetsmannaton. Tvisten slutade med, att konduktören försäkrade passagerarna, att de, såvida den ej var full, skulle få platser i en stadig vagn, som skulle fara förbi inom mindre än en halv timme. Slumpen tycktes gynna denna anordning, ty då det väntade åkdonet anlände, voro blott två platser upptagna i vagnen, som uppgavs rymma sex. De båda fruntimren, som blivit uppgrävda ur den kullstjälpta vagnen, mottogos beredvilligt, men de förut där befintliga passagerarna ville på inga villkor tillåta, att man insläppte de båda juristerna, vilkas genomvåta kläder voro ungefär av enahanda beskaffenhet med väl genomdränkta svampar, så att man hade alla skäl att förmoda, att de
- ↑ Här och där man en simmande ser i det väldiga svalget.
