WALTER SCOTT
till stort men för sina medpassagerare skulle släppa ifrån sig en betydlig del av det vatten, de insupit. Å andra sidan vägrade de båda juristerna att mottaga en plats på taket, i det de förklarade, att de endast intagit denna plats för sitt nöje, men voro fullt berättigade till fritt tillträde till det inre, vilket stod uttryckligen nämnt i deras överenskommelse. Efter någon ordväxling, vari någonting nämndes rörande förordningen Nautæ caupones stabularii, for vagnen av utan de båda lärda herrarna, som endast hade den utväg övrig att framdeles anställa en rekonventionstalan.
De vände sig genast till mig med anhållan, att jag skulle giva dem anvisning på närmaste by och bästa värdshus, och efter den beskrivning jag gav dem om Wallace-Head, förklarade de, att de mycket hellre ville taga in där, än resa vidare på de villkor, som den oförskämde slyngeln, Somersetkonduktören, föreslagit. Allt vad de nu behövde var en pojke att bära deras nattsäckar, vilken lätt anskaffades från en närbelägen koja, och de beredde sig att gå sina färde, då de märkte att det fanns en annan passagerare i samma övergivna belägenhet som de själva. Denne var den äldre mannen med det sjukliga utseendet, som störtats i strömmen på samma gång som de båda unga juristerna. Han tycktes hava varit för blygsam att föra sin egen talan mot kusken, då han såg, att deras, som voro för mer än han, var fruktlös, och stod nu kvar med ett utseende av försagd ängslan, som tydligt angav, att han saknade de rekommendationsmedel, som äro nödvändiga pass till gästfriheten på ett värdshus.
Jag vågade fästa de båda unga muntergökarnas — ty detta tycktes de vara — uppmärksamhet vid deras medresandes nödställda belägenhet, och de upptogo vinken med beredvillig godhjärtenhet.
— Å, det var sant, mr Dunover, sade en av junkrarna, ni får ej bli kvar här på öppna landsvägen; ni skall komma och få er litet middag med oss. Halkit och jag
10
