WALTER SCOTT
SEXTONDE KAPITLET.
Där visslade en, en annan sjöng,
en annan ropte med gny,
så snart lord Bernards horn det ljöd:
Fly, Musgrave, Musgrave, fly!
Ballad om lilla Musgrave.
Då polistjänstemannen återkom till Midlothians Hjärta, återtog han sitt samtal med Ratcliffe, på vars erfarenhet och bistånd han nu ansåg sig kunna lita. — Ni måste tala med flickan, Rat, med den där Effie Deans; ni måste känna henne en liten smula på pulsen, ty jag vill slå mig i backen på, att hon känner till Robertsons tillhåll. Gå till henne, Rat, gå till henne utan uppskov!
— Om förlåtelse, mr Sharpitlaw, men det kan jag inte, sade den utkorade fångvaktaren.
— Kan inte, karl? Vad fan går nu åt er? Jag trodde, vi voro ense om allt det där.
— Jag kan inte så noga veta, sir, sade Ratcliffe. Jag har talt med den där Effie — hon är främmande för det här stället och dess seder och bruk och alla våra seder och bruk, mr Sharpitlaw, och hon gråter, det stackars enfaldiga kräket, och sörjer sig redan till döds för den vilda pojkens skull, och bleve hon en orsak till hans gripande, skulle det alldeles krossa hennes hjärta.
— Därtill är tiden för kort, min gubbe, sade Sharpitlaw ; galgen kommer att ta ut sin rätt dessförinnan. Det går långt om, innan ett kvinnohjärta brister.
— Det kommer an på, vad ämne det är gjort av, sir, svarade Ratcliffe, men — kort och gott, jag kan inte åta mig saken. Den strider mot mitt samvete.
— Ert samvete, Rat? sade Sharpitlaw med ett spefullt leende, som läsaren sannolikt anser ganska befogat.
— Ja, sir, svarade Ratcliffe, just mitt samvete; var
210