Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/224

Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

han var van att bearbeta andras lidelser och på det sorgfälligaste bevaka sina egna, och dels av hans önskan att inleda ett samtalsämne, medelst vilket han lättast skulle kunna uppnå ändamålet med sitt besök. Vid närvarande tillfälle förliktes hos honom på det förunderligaste sätt dessa blandade bevekelsegrunder, känsla och beräkning, ty, sade Sharpitlaw för sig själv, ju större skälm Robertson är, ju större förtjänst är det att bringa honom i rättvisans händer. — Han måste verkligen ha varit en stor skurk, upprepade han ånyo, och jag önskar, jag kunde piska upp honom.

— Jag klandrar mig själv mer än honom, sade Effie. Jag har blivit uppfostrad så, att jag bort veta bättre, men han, stackars karl — här hejdade hon sig.

— Har i all sin dar varit en ärkebov, vågar jag påstå, sade Sharpitlaw. En främling var han här i landet och en kamrat till den där landstrykaren Wilson, är det inte så, Effie?

— Lyckligt hade det varit för honom, om man kunnat säga att han aldrig sett Wilsons ansikte.

— Det har ni mycket rätt i, Effie, sade Sharpitlaw. Var var det som Robertson och ni plägade råkas? Någonstans i närheten av Laigh-Calton, gissar jag.

Dittills hade den menlösa och nedslagna flickan följt den riktning, mr Sharpitlaw givit samtalet, ty han hade slugt avpassat sina anmärkningar efter den tankegång, som, efter vad han med tämlig visshet kunde förutsätta, för ögonblicket var rådande i hennes själ, så att hennes svar blevo ett slags högljutt tänkande, en sinnesstämning, vari de, vilka antingen äro tankspridda av naturen eller blivit det genom någon tillfällig hemsökelse av olyckan, lätt försättas genom en följd av skickligt framställda frågor. Men stadsfiskalens sista yttrande hade ett alltför starkt tycke av ett direkt förhör för att ej bryta förtrollningen.

— Vad var det jag sade? utropade Effie, i det hon spratt upp från sin vilande ställning, satte sig upprätt och hastigt strök tillbaka det utslagna håret från det tärda,

212