Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/225

Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

men ännu alltid sköna ansiktet. Hon fäste dristigt och skarpt sina ögon på Sharpitlaw. Ni är alltför mycket gentleman, sir, alltför hederlig karl för att fästa er vid vad en sådan stackars varelse som jag yttrar, som knappast kan sägas äga sina sinnen i behåll, Gud hjälpe mig så visst!

— Jag fäster uppmärksamhet därvid, därför att jag skulle vilja gagna er, om jag kunde, sade Sharpitlaw inställsamt, och jag vet ingenting, som kan gagna er så mycket, Effie, som att den skurken Robertson vart gripen.

— Ack, smäda ej den, sir, som aldrig smädat er! — Robertson? — Jag försäkrar, att jag ingenting har att säga mot någon av det namnet och ingenting vill jag säga.

— Men om ni inte bryr er om ert eget missöde, Effie, så borde ni besinna, vilket elände han dragit över er familj, sade lagens handhavare.

— Gud förbarme sig över mig! utropade den stackars Effie, ack, min stackars far, min älskade Jeanie! — O, det är det svåraste av allt att utstå! O, sir, om det hos er finns ett spår av godhet, ett tecken till medlidande — ty alla de personer jag ser här äro hårda som stenar — så befall dem, jag ber, att släppa in min syster Jeanie, nästa gång hon kommer hit! Ty då jag hör dem visa bort henne från dörren och inte kan klänga upp till det där höga fönstret för att se om ock blott så mycket som en flik av hennes klänning, så är jag nära att mista förståndet. Hon betraktade honom härvid med en så ivrigt bedjande och tillika så ödmjuk blick, att hon fullkomligt rubbade hans ståndaktiga föresats.

— Ni skall få tala med er syster, började han, om ni vill säga mig — här bröt han av och tillade hastigt: nej fördöme det, ni skall få tala med er syster, antingen ni säger mig någonting eller inte, varefter han steg upp och lämnade rummet.

Då han återkom till Ratcliffe, yttrade han: — Ni har rätt, Ratton; man kan inte komma synnerligen långt med den flickan. Men så mycket har jag nu fått klart för

213