MIDLOTHIANS HJÄRTA
hur jag skall bära mig åt för att hitta dit vid månsken, bland så många klippor och stenar, som äro så lika varandra som fan och en stenkolsskeppare, det går över mitt förstånd. Lika gärna kunde ni be mig ta ner sjustjärnorna.
— Vad vill det säga, Ratcliffe? sade Sharpitlaw i det han fäste en olycksbådande blick på den motsträvige. Har ni glömt, att ni ännu står under dödsdom?
— Nej, sir, sade Ratcliffe, det är en sak, som man inte glömmer så lätt, och om min närvaro anses nödvändig, så måste jag naturligtvis följa med ers nåd. Men jag ärnade nämna för ers nåd en person, som har bättre reda på vägen än jag, och det är just Greta Löpeld.
— Hon har väl så fan heller! Tror ni att jag är lika galen som hon, eftersom ni vill, att jag skall lita på hennes ledning vid ett dylikt tillfälle?
— Det vet ers nåd naturligtvis bäst själv, svarade Ratcliffe, men jag tror, jag skulle kunna hålla henne vid gott lynne och få henne att hålla raka vägen. Den galna slinkan sover ofta ute eller strövar omkring bland bergen hela Guds långa sommarnatten.
— Nåväl, Ratcliffe, sade stadsfiskalen, om ni tror, att hon kan visa oss rätta vägen — men besinna noga, vad ni gör! — Ert liv beror på ert uppförande.
— Det är bra hårt, att det så skall vara, sade Ratcliffe, men när man en gång kommit så långt på avvägar som jag, så förbanna mig är det inte omöjligt att vara ärlig, man må bära sig åt, hur man vill.
Sådana voro Ratcliffes betraktelser, då han för ett par minuter lämnades ensam, medan rättvisans målsman gick för att anskaffa en i vederbörlig form avfattad häktningsorder och utdela nödiga befallningar.
Den uppgående månen såg hela sällskapet på fria fältet utanför stadsmurarna. Arthurs Seat liknade, där det otydligt framstack i skymningen, ett ofantligt vilande lejon, och Salisbury Crags en väldig granitgördel. De följde vägen på södra sidan om Canongate, ända tills de kommo till Holyrood-Abbey, varifrån de utför trappor och kliv-
