WALTER SCOTT
sig från att bestrida denna sammanställning. — Jag har aldrig utgjutit blod, sade han.
— Men ni har sålt det, Ratton — ni har sålt blod många gånger. Människor döda med tungan likaväl som med kniven!
”Min vackra slaktardräng jag mött —
han blåa ärmar bar,
om lördan säljer han det kött,
han fredan slaktat har”
— Och vad är det jag nu håller på och gör? tänkte Ratcliffe. Men jag vill ej ha Robertsons unga blod på mitt samvete, om jag kan undvika det. — Därpå frågade han sakta Greta, om hon inte kom ihåg någon av sina gamla visor.
— Å, mången vacker en, sade Greta, och lustigt kan jag sjunga dem, förty muntra visor göra vägen glad. Och hon sjöng:
"När höken ut på strövtåg går
sig lärkan gömmer i mullen,
när hunden nalkas skogens snår,
då flyktar hjorten till kullen.”
— Tysta hennes fördömda skrål, om ni också skulle strypa henne, sade Sharpitlaw, jag ser någon där borta. — Håll er tillsammans, mina gossar, och smyg er omkring höjden! Georg Poinder, bli ni kvar hos Ratcliffe och den där galna tjutande hyndan, och ni andra, kom med mig under skuggan av kullen!
Med dessa ord smög han sig framåt med lika förstulna steg som en indiansk vilde, vilken i spetsen för sin skara går att överfalla en avdelning av en fientlig stam, som ej anar den annalkande faran. Då Ratcliffe såg dem smyga sig bort, undvikande månskenet och hållande sig så mycket som möjligt i skuggan, sade han till sig själv: — Det är förbi med Robertson; de där unga pojkarna äro alltid så tanklösa. Vad fan kunde han ha att säga Jeanie Deans eller någon kvinna på jorden, att han skulle gå och sticka
220
