WALTER SCOTT
ligen, att Robertson flytt, och rusade skyndsamt fram till stället, medan Sharpitlaw i de strävaste tonerna av en röst, som liknade rasslet av en arbetande sågkvarn, högt utropade: — Sätt efter honom, gossar! — Sätt efter honom! — Håll er utefter höjden! — Jag ser honom vid randen av kullen! Därefter skrek han till eftertruppen av sin styrka: Ratcliffe, kom hit, och håll fast kvinnan! — Georg, spring och bevaka klivstättan till Hertigens allé! — Ratcliffe, kom genast hit! — Men knacka först ut hjärnan på det där galna stycket!
— Ni gjorde bäst i att ta till fötter, Greta, sade Ratcliffe, ty det är inte bra att råka ut för en uppbragt man.
Greta Löpeld var ej så alldeles utan sunt förstånd, att hon ej förstod denna vink, och medan Ratcliffe med skenbar iver skyndade till det ställe, där Sharpitlaw väntade för att överlämna Jeanie Deans åt hans uppsikt, flydde hon så skyndsamt hon förmådde åt motsatt håll. Sålunda var hela skaran skingrad och inbegripen i snabb flykt eller förföljelse, så att de enda, som kvarstannade vid Muschats Cairn, voro Ratcliffe och Jeanie, vilken senare av denne fasthölls vid kappan, ehuru hon ej gjorde något försök att undkomma.
222
