MIDLOTHIANS HJÄRTA
SJUTTONDE KAPITLET.
Ni har uppfyllt ert löfte till himmeln och upp-
fyllt ert kalls heliga skyldigheter hos fången.
Shakespeare.
Medan Jeanie Deans — ty här anknyter sig åter vår historia till den del av berättelsen, som avbröts vid trettonde kapitlets slut — häpen och förfärad avbidade tre eller fyra karlar, som skyndsamt närmade sig henne, skrämdes hon ännu mer, då hon såg dem hastigt skiljas åt för att sätta efter den, som nyss varit ett föremål för hennes förskräckelse och som från detta ögonblick, utan att hon kunde uppgiva något egentligt förnuftigt skäl därför, snarare blev ett föremål för hennes deltagande. En av karlarna — det var Sharpitlaw — gick rakt fram till henne och sade: — Ert namn är Jeanie Deans och ni är min fånge, varefter han genast tillade: men om ni vill säga mig, åt vilket håll han sprang, skall jag låta er gå.
— Jag vet inte, sir, var allt, vad den stackars flickan kunde yttra, och det är också verkligen det svar, som vid någon brydsam fråga faller sig naturligt för varje person av hennes samhällsklass.
— Men, sade Sharpitlaw, ni vet, vem det var ni talte med här på kullen och så nära midnatt; det måtte ni väl åtminstone veta, mitt vackra barn?
— Jag vet inte, sir, upprepade Jeanie, som i sin förskräckelse verkligen ej förstod beskaffenheten av de frågor, som så brådstört ställdes till henne.
— Vi skola inom kort söka friska upp ert minne, min flicka, sade Sharpitlaw, i det han, som vi redan nämnt för läsaren, ropade till Ratcliffe att komma dit och taga hand om henne, medan han själv ledde jakten efter Robertson, vilken han ännu hoppades skola krönas med
