MIDLOTHIANS HJÄRTA
vanliga aftonbön, vilket hon i tacksamheten över sin räddning gjorde med ännu större innerlighet än vanligt, och insomnade därpå djupt, trots sin föregående sinnesskakning.
Vi skola nu återvända till Ratcliffe, som, så snart Jeanie utpekat ruinerna, satt av liksom en vinthund från kopplet, då jägaren ropat hallå. Huruvida han ärnade hjälpa Robertson att komma undan eller bistå hans förföljare, må lämnas därhän; kanske visste han det ej själv, utan hade beslutat att låta leda sig av omständigheterna. Han fick likväl ej tillfälle att göra någotdera, ty han hade ej förr hunnit uppför den stela branten och inträtt under kapellets brustna valvbågar, än en pistol hölls emot hans huvud och en sträv röst tillropade honom: — I konungens namn, ni är min fånge!
— Mr Sharpitlaw ! sade Ratcliffe överraskad, är det ni?
— Fan anfäkta, är det bara ni? svarade fiskalen, ånyo sviken i sina förhoppningar. Varför lämnade ni kvinnan?
— Hon sade mig, att hon såg Robertson gå till ruinerna, och därför skyndade jag allt vad jag förmådde för att knipa junkern.
— Det är förbi med alltsammans nu, sade Sharpitlaw. Vi lära inte få se en skymt av honom i natt, men han skulle gömma sig i ett bönskal, om han bleve kvar på skotsk botten, och jag inte finge tag i honom. Kalla tillbaka folket, Ratcliffe!
Ratcliffe ropade åt de kringspridda stadstjänarna, vilka beredvilligt åtlydde signalen, ty det fanns sannolikt ingen bland dem, som skulle haft synnerlig lust att, skild från sina kamrater, råka i handgemäng med en så djärv och förtvivlad karl som Robertson.
Och var äro de båda kvinnorna? sade Sharpitlaw.
— Jag gissar, att båda tagit till fötterna, svarade Ratcliffe och gnolade på en gammal visa:
”Hej! Bruden lupit har till skogs;
med älskaren hon rymt!”
