WALTER SCOTT
därigenom, att en gammal kvinna av de lägre klasserna och med ett ytterst glåmigt och insjunket ansikte och en usel dräkt trängde sig in i rådssalen.
— Vad vill ni, min gumma? Vem är ni? sade rådman Middleburgh.
— Vad jag vill? svarade hon i en butter ton. Jag vill ha mitt barn; eljest vill jag ingenting ha av någon av er, så stora på er ni än äro. Hon fortfor därefter att med ålderdomens vresiga hätskhet mumla för sig själv: härligheter och nåder, det vilja de heta, men lär bara känna dem närmare, de blodsugarna, och den lede satan själv är en gentleman i jämförelse med dem! Därefter vände hon sig åter till magistratspersonen: Vill ers nåd ge mig tillbaka mitt stackars förryckta barn? Hans nåd! — Jag vet den dag, då den där sonsonen till en Campvereskeppare skulle nöjt sig med mindre.
— Min gumma, sade rådmannen till den ilskna supplikanten, säg oss, vad det är ni vill, och avbryt inte rätten.
— Det vill säga ungefär så mycket, som skäll hynda och maka dig bort! Jag säger er, härvid höjde hon sin missljudande stämma, jag vill ha mitt barn! Är det inte ren skotska?
— Vem är ni? Vem är ert barn? frågade rådmannen.
— Vem jag är? Vem skulle jag väl vara, om inte Greta Murdockson, och vem skulle mitt barn väl vara, om inte Magdalena Murdockson? — Era stadsvakter och konstaplar och polisbetjänter kännas nog vid oss, då de riva trasorna av kroppen på oss och ta den styver, vi ha, och släpa oss till korrektionshuset i Leith-Wynd och traktera oss med vatten och bröd och dylika godbitar.
— Vem är hon? sade ämbetsmannen, i det han såg på några av sina underlydande.
— Allting, utom vad som är gott, sade en av rättstjänarna, i det han ryckte på axlarna och smålog.
— Säger ni det? sade medusan, i det hennes ögon gnistrade av vanmäktigt raseri. Om jag hade er i Frigate-Whins, så skulle jag för det ordet hugga mina tio klor i er skrumpna fysionomi, och i detsamma utspärrade hon
232
