MIDLOTHIANS HJÄRTA
sina finger, så att de liknade klorna på S:t Georgs drake på en bykrogsskylt.
— Vad vill hon här? sade magistratspersonen, som slutligen vart otålig. Kan hon inte säga sitt ärende eller gå sin väg?
— Det är mitt barn, Magdalena Murdockson, som jag vill ha, svarade käringen med fulla styrkan av sin gälla och missljudande röst. Har jag inte sagt er det hela halvtimmen? Och om ni är döv, vad skall ni då sitta där för så krävstinn och låta en skrika sig hes på det här sättet?
— Hon vill ha tillbaka sin dotter, sir, sade samma rättstjänare, vars mellankomst nyss försatt häxan i ett sådant raseri. Det var hennes dotter, som togs i förvar i går afton — Greta Löpeld, som de kalla henne.
— Greta Helveteseld, som de kalla henne! upprepade käringen; vad rätt har en sådan ynkrygg att kalla en ärlig hustrus dotter vid annat namn än hennes eget?
— En ärlig hustrus dotter, Greta? svarade polisbetjänten småleende och skakande på huvudet och med en ironisk tonvikt på adjektivet och en köld, som gjorde den gamla trätlystna häxan alldeles ursinnig.
— Om jag inte är ärlig nu, så har jag likväl varit det, svarade hon, och det är mer än ni kan säga, ni ärketjuv, som aldrig vetat skillnaden mellan annat folks saker och era egna, alltifrån den stund ni kom till världen. Ärlig, sade ni? — Du bestal mor dins kjortelsäck på en sexstyversslant, då du bara var fem år gammal, medan hon höll på att ta avsked av far din vid foten av galgen.
— Det fick du, Georg, sade de kringstående och ett allmänt skratt uppstod, ty skämtet var avpassat efter omgivningen. Detta allmänna bifall blidkade något litet den gamla häxans raseri; det bistra ansiktet drog sig till ett leende, ja, det skrattade till och med — men det var bittert hånskratt. Men liksom lugnad genom framgången av sitt utfall, nedlät hon sig att tydligare förklara sitt ärende, då magistratspersonen anbefallde tystnad och ånyo uppmanade henne att säga, vad hon ville, eller gå sin väg.
