MIDLOTHIANS HJÄRTA
och sedan han avslagit alla bjudningar att smaka vinet, som frikostigt gjorde sin rund, underrättade han sig om timmen, då poståkdonet blivit beställt, och avlägsnade sig blygsamt ur rummet med den förklaring, att han skulle passa på tiden.
— Jack, sade advokaten till sin följeslagare, jag kommer ihåg den där stackars karlens ansikte; ni talade sannare, än ni själv visste; han är verkligen en av mina klienter, stackars karl.
— Stackars karl! upprepade Halkit. Jag förmodar, ni menar, att han är er ena och enda klient?
— Det är inte mitt fel, Jack, svarade den andre, vars namn jag fann vara Hardie. Ni skall skänka mig all er praktik, och om ni ej har någon, så vet den lärde herrn här, att av intet blir intet.
— Ni tycks likväl ha bragt något till intet, vad den här hederlige mannen beträffar. Han ser just ut, som han vore på vippen att hedra Midlothians Hjärta med sin närvaro.
— Ni misstar er — han har nyss kommit ut därifrån. — Vår vän här tyckes vänta en förklaring. Hör, mr Pattieson, har ni varit i Edinburgh?
Jag svarade jakande.
— Då måste ni, åtminstone händelsevis, ehuru sannolikt ej så träget, som jag är dömd att göra, ha gått genom en smal, labyrintisk gata, som leder ifrån nordvästra hörnet av Parlamentstorget och på vilken man kommer förbi en hög, uråldrig byggnad med torn och järngaller, som
sannar vad ett konstigt ordspråk lär:
Är kyrkan nära, långt från Gud den är.
Mr Halkit avbröt sin lärde sakförare för att lämna sitt bidrag till gåtan: — och som vid dörren har den Röde mannens[1] skylt —
— Och på det hela, återtog advokaten, i sin ordning avbrytande sin vän, är ett slags ställe, där olyckan på ett lyckat sätt är förblandad med brottet, där alla, som äro innanför, önska komma ut —
- ↑ Bödelns.
