MIDLOTHIANS HJÄRTA
staden. Emellertid anlände vår välvillige rådman, även med sin sävliga ämbetsmannagång, efter en tre fjärdedels timmes promenad, till S:t Leonards Crags och David Deans anspråkslösa boning.
Den gamle mannen satt på torvbänken utanför sitt hus och höll på att med egna händer laga sina seldon, ty i dessa dagar föll varje arbete, som fordrade någon större skicklighet än vanligt, på husbondens lott, och det även om han var i ganska välmående omständigheter. Med strängt allvar fortsatte han sitt arbete, sedan han nätt och jämt lyft litet på huvudet för att kasta en blick på den ankommande främlingen. Av hans drag och beteende skulle det varit omöjligt att upptäcka de kvalfulla känslor, som kämpade i hans inre. Mr Middleburgh väntade ett ögonblick, i den förmodan att Deans på något sätt skulle visa sig hava bemärkt hans närvaro och inleda samtalet, men då denne tycktes hava föresatt sig att förbliva tyst, nödgades han tala först.
— Mitt namn är Middleburgh, mr James Middleburgh, medlem av staden Edinburghs magistrat.
— Jaså, svarade Deans lakoniskt, utan att avbryta sitt arbete.
— Ni fattar säkert, fortfor han, att en magistratsperson ofta har ganska obehagliga plikter att uppfylla.
— Kan nog vara, svarade David, det är en sak, som jag inte kan bestrida, och återigen försjönk han i halsstarrig tystnad.
— Ni inser väl, fortfor ämbetsmannen, att personer i min ställning ofta nödgas göra pinsamma och obehagliga spörsmål rörande människor, blott därför att det är deras oeftergivliga plikt.
— Väl möjligt, svarade Deans. Jag har ingenting att säga därom, varken till eller från, men jag minns en tid, då det i den där staden Edinburgh fanns en rättrådig och gudfruktig magistrat, som ej bar svärdet förgäves, utan var en skräck för alla missdådare och lovprisades av dem, som vandrade på rättfärdighetens stig. Det var i den gamle, värdige, trogne borgmästaren Dicks ärofulla
