MIDLOTHIANS HJÄRTA
ronian och ej erkänner våra domstolar eller vår nuvarande styrelses behörighet.
— Med er tillåtelse, sir, svarade David, som var alltför stolt över sin egen andliga kunskap för att kalla sig någons anhängare, det är mer än jag vet av. Jag kan ej inse, varför jag skulle kallas en cameronian, i synnerhet nu, då man inte blott givit denne ryktbare och Gudi behaglige martyrs namn åt ett regemente soldater — av vilka, som jag hört sägas, många skola svära, förbanna och föra ogudaktigt tal lika käckt, som någonsin Richard Cameron plägat predika eller bedja — utan även gjort detta blodvittnes namn vanryktat och föraktligt genom pipor, trummor och trumpeter, som spela den fåfängliga, otuktiga musik, kallad cameronsmarschen, varefter blott alltför många trosbekännare dansa — ett bruk, som är högst otillständigt för en bekännare, i synnerhet då det utövas av män och kvinnor om varandra. Det är en skändlig plägsed, som är begynnelsen till avfall för många, vilket jag, liksom många andra, har giltigt skäl att intyga.
— Må så vara, mr Deans, svarade mr Middleburgh, men jag ville blott säga, att ni är en macmillanite, med ett ord, en av det folket, som anser det otillbörligt att avlägga ed under en styrelse, som ej godkänt trosförbundet.
— Sir, svarade troskämpen, som under dylika ordstrider till och med glömde sin egen olycka, ni kan inte bringa mig i förlägenhet så lätt som ni tror. Jag är ingen macmillanite, eller russelite, eller hamiltonian, eller harleyite, eller howdenitet[1] — jag låter mig inte ledas vid näsan av någon — jag tager ej mitt namn som kristen av något jordiskt käril. Jag står till svars för mina egna grundsatser och handlingar och är en ödmjuk försvarare av den gamla goda saken på laglig väg.
— Det vill säga, mr Deans, sade Middleburgh, att ni är en deanite och har era egna åsikter.
— Ni må säga, vad ni behagar, sade David Deans, men jag har avlagt mitt vittnesbörd inför lika stort folk
- ↑ Allt olika arter av det stora släktet cameronianer.
