MIDLOTHIANS HJÄRTA
kyrkan i dess forna herravälde, utfärdade en amnestiakt även till förmån för dem, som varit dess förföljare, och benådade många av dem med titlar, ynnestbevis och ämbeten. Då vid den första allmänna kyrkoförsamlingen efter revolutionen förslag framställdes om trosförbundets förnyelse, var det med fasa som David Deans hörde, huru de köttsligt kloka och visa, som han kallade dem, avböjde det såsom icke överensstämmande med tidens anda och oförenligt med kyrkans nya gestalt. Drottning Annas regering stadgade den övertygelsen hos honom, att den efter revolutionen följande styrelsen ej var av det äkta presbyterianska slaget. Men förståndigare än fanatikerna av hans sekt, förblandade han ej dessa båda regeringars hovsamhet och fördragsamhet med det tyranni och förtryck, som utövats under Carl II och Jakob II. Ehuru berövad den betydenhet, som fordom varit fäst vid dess bannlysningsdomar, och nödgad att vid sidan av sig fördraga tillvaron av den biskopliga kyrkostyrelsen och en mängd sekter, var den presbyterianska trosbekännelsen likväl alltid nationalkyrka, och ehuru det nya templet ej på långt när i härlighet kunde mäta sig med det, som blomstrat från 1639 till slaget vid Dunbar, var det likväl en byggnad, som, om den ock saknade sin urbilds styrka och fruktansvärda majestät, likväl bibehöll dess form och symmetri; sedan kom uppresningen 1715, då David Deans fasa för det påvliga och biskopliga partiets återupplivande i hög grad bidrog att försona honom med konung Georgs regering, ehuru han beklagade den anledning, man hade, att misstänka denne monark för benägenhet för erastianism. Med ett ord, till följd av alla dessa olika skäl hade han vid åtskilliga tillfällen funnit sig föranlåten att ändra åsikter rörande, i vad mån han var berättigad att göra något, som kunde tydas som ett omedelbart erkännande av den nuvarande styrelsen, vilken, ehuru mild och faderlig, likväl ej hyllade trosförbundet, och nu kände han sig av den mäktigaste bevekelsegrund manad att berättiga sin dotter att avlägga vittnesmål inför en domstol, vilket alla, som sedan kallades cameronianer, ansågo som
