WALTER SCOTT
— Och dit ingen, som har den turen att vara utanför, önskar komma in, tillade hans kamrat.
— Jag förstår er, mina herrar, svarade jag. Ni menar fängelset.
— Fängelset, tillade den unge juristen. Ni har gissat rätt — just själva det ärevördiga Tolbooth, och tillåt mig säga er, att ni står i förbindelse hos oss, för det vi beskrivit det med så mycken blygsamhet och korthet, ty med vilka vidlyftigheter vi än behagat utsira vårt ämne, var ni helt och hållet i vårt våld, emedan vår stads patres conscripti beslutat, att den vördnadsvärda byggnaden själv ej skall bliva beståndande för att bekräfta eller vederlägga vår utsago.
— Således kallas the Tolbooth i Edinburgh Midlothians hjärta? sade jag.
— Den kallas och anses så, var säker därpå.
— Om så är, sade jag med den förlägna tveksamhet, varmed en person låter undfalla sig en ordlek i närvaro av personer av en högre rang än han, tycker jag, att det grevskap, vari huvudstaden är belägen, kan sägas ha ett dåligt hjärta.
— Alldeles riktigt, mr Pattieson, tillade mr Hardie, och ett slutet hjärta och ett hårt hjärta. — Nå, hjälp till, Jack!
— Och ett elakt hjärta och ett uselt hjärta, svarade Halkit efter bästa förmåga.
— Och likväl kan det på visst sätt kallas ett starkt hjärta och ett stort hjärta, genmälde advokaten. Ni ser, att jag kan göra er båda bet i hjärter.
— Jag har spelt ut alla mina hjärter, sade den yngre herrn.
— Då skola vi spela ut en annan trumf, svarade hans kamrat. Och vad det gamla utdömda Tolbooth beträffar, så är det verkligen synd, att det ej kan få samma ära, som vederfarits så många av dess invånare. Varför skulle ej Tolbooth ha sitt ”Sista Tal, sin Bikt och sina Ord före Avrättningen”? De gamla stenarna skulle ha ungefär lika mycket medvetande av den äran, som mången
14
