WALTER SCOTT
— O, fader, vi äro grymt ställda mellan Guds lagar och människors lagar. Vad skola vi göra? Vad kunna vi göra?
Det måste anmärkas, att uppträdandet inför en domstol ej vållade Jeanie något slags betänklighet. Hon torde mer än en gång hava hört denna fråga avhandlas av sin far, men vi hava redan antytt, att hon var van att med vördnad lyssna till mycket, som hon var ur stånd att begripa, och att spetsfundiga samvetsfrågor i henne visserligen funno en tålig åhörarinna, men någon uppbyggelse hade hon ej hämtat av dem. Då hon därför erhöll stämningen, riktades ej hennes tankar på de chimäriska samvetsskrupler, som oroade hennes far, utan på det språk, som förts till henne av den okände vid Muschats Cairn. Hon betvivlade med ett ord ej det ringaste, att hon drogs inför rätta för att bringas i den grymma belägenheten att antingen uppoffra sin syster genom att säga sanningen, eller begå mened för att rädda hennes liv, och så livligt gingo hennes tankar i denna riktning, att hon tillämpade sin fars ord, ”du vet vad det är fråga om”, på hans kännedom av det råd, som på ett så förfärligt sätt påtvungits henne. Hon såg upp med en ängslig överraskning, som ej var utan en anstrykning av förskräckelse, vilken hans nästa ord, såsom hon uttydde och tillämpade dem, ej voro ägnade att skingra.
— Dotter, sade David, det har alltid varit min tanke, att, i saker av tvivelaktig eller tvistig natur, en kristen endast bör låta leda sig av sitt samvete. Rannsaka ditt hjärta, pröva ditt sinne av alla din själs krafter och vad du slutligen finner dig berättigad att göra — gör det!
— Men, fader, sade Jeanie, vars själ upprördes av den tydning, hon naturligtvis måste giva hans ord, kan detta — detta vara en tvivelaktig och tvistig sak? Kom ihåg åttonde budet, fader: ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa!”
David Deans teg, ty som han fortfarande trodde, att hennes ord hade avseende på de svårigheter, som förut utgjort föremålet för hans begrundande, föreföll det
250
