WALTER SCOTT
vill ej säga något mer om denna alltför tunga prövning. — Jeanie, om du med gott samvete och utan att försynda dig mot Gud kan det; så tala till förmån för denna arma olyckliga! Hans röst vart nu svävande. Hon är din syster i köttet — ovärdig och förtappad som hon är, är hon likväl dotter till ett helgon i himmelen, som var en mor för dig, Jeanie, i stället för din egen — men om du ej är oförhindrad av ditt samvete att tala inför domstolen, så följ ditt samvete, Jeanie, och ske Guds vilja! Efter denna uppmaning avlägsnade han sig och lämnade sin dotter i ett tillstånd av djup ångest och villrådighet.
Huru djupt bedrövad David Deans än var, skulle det i ej ringa mån hava ökat hans smärta, om han kunnat ana, att hans dotter tydde hans försvarsgrunder, ej såsom en tillåtelse för henne att följa sin egen övertygelse i fråga om en tvivelaktig och tvistig samvetssak, utan som en uppmaning att överträda ett av de budord, vilka alla kristna utan undantag enstämmigt anse mest heliga.
— Är detta möjligt? sade Jeanie, då dörren tillslöts efter hennes far. Kan det väl vara hans ord, jag hört, eller har den onde fienden antagit hans röst och anletsdrag för att giva vikt åt rådslag, som leda till fördärv? — En systers liv, och en far, som antyder, huru det skall räddas! — O, min Gud, beskydda mig! Detta är en ryslig frestelse.
Irrande från tanke till tanke, inbillade hon sig ett ögonblick, att hennes far uppfattade åttonde budet bokstavligt, såsom förbjudande falskt vittnesbörd emot vår nästa, utan att utsträcka förbudet till lögn, yttrat till förmån för brottslingen. Men hennes sunda och oförvillade förmåga att skilja mellan gott och ont förkastade genast en så ensidig och lagens gudomliga upphov så ovärdig tolkning. Hon förblev i ett tillstånd av den gruvligaste ångest och ovisshet, rädd för att öppet meddela sin far sina tankar, för att ej därigenom framkalla en meningsyttring, som hon ej kunde gilla — för sin systers skull kvald av bekymmer, vilka blevo så mycket bittrare, då hon besinnade, att medlen till dennas räddning lågo i hennes händer,
