MIDLOTHIANS HJÄRTA
Effie Deans, och alla fråga de, om det är densamma, som Georg Robertson plägade kalla Liljan vid S:t Leonards — och sen förvrida de sina ansikten och grina åt mig, och vart jag blickar ser jag ett ansikte, som skrattar liksom Greta Murdocksons, då hon sade mig, att jag sett mitt barn för sista gången. Gud bevare oss, Jeanie, den kvinnan har ett rysligt ansikte! Hon tryckte händerna mot sina ögon, då hon yttrade dessa ord, liksom för att slippa se det fruktansvärda föremål, hon omnämnt.
Jeanie Deans kvarblev hos sin syster i två timmar, varunder hon sökte att om möjligt få veta något av henne, som kunde lända till hennes rättfärdigande. Men hon hade ingenting att säga, utom vad hon förklarat vid sitt första förhör, om vars innehåll läsaren skall bliva underrättad på passande tid och ställe. — De skulle icke tro henne, sade hon, och hon hade intet mer att berätta dem.
Slutligen tillkännagav Ratcliffe, ehuru ogärna, för systrarna, att de måste åtskiljas. — Mr Novit, sade han, skulle besöka fången och kanske mr Langtale också. Langtale tycker om att se en vacker flicka, vare sig inom eller utom fängelset.
Motvilligt och långsamt, efter många tårar och många omfamningar, lämnade Jeanie rummet och hörde dess gnisslande reglar tillslutas om det älskade väsen, från vilket hon var skild. Sedan hon nu blivit förtrogen med sin sträve ledsagare, erbjöd hon honom en liten penningskänk med anhållan, att han skulle göra vad han kunde för hennes syster. Till hennes förvåning avslog Ratcliffe drickspengarna. — Jag var ingen blodsugare, då jag låg på landsvägarna, sade han, och jag vill inte vara sniken — det vill säga, jag åstundar ingenting, utöver vad som är rätt och billigt — nu, sedan jag blivit fångvaktare. — Behåll era pengar, och vad hövlighet beträffar, skall er syster få allt, vad jag har att bjuda på av den sorten, men jag hoppas ni tänker närmare på saken och svär en ed för henne — anfäkta det är något ont i det, om ni svär emot kronan. Jag kände en andans man, en, med
