MIDLOTHIANS HJÄRTA
TJUGONDE KAPITLET.
Och skulle man dig släpa än
till skymfligt träd med hån och spott,
ej saknas skall en trogen vän
att dela där din grymma lott.
Jemmy Dawson.
Efter att hava tillbragt större delen av morgonen i andaktsövningar — ty hans välvilliga grannar hade vänskapligt yrkat på att förrätta hans göromål för dagen — inträdde David Deans i vardagsrummet, då frukosten var i ordning. Han hade ofrivilligt nedslagit ögonen, ty han vågade icke se på Jeanie i den ovisshet, vari han svävade, huruvida hon denna dag med gott samvete ansåg sig kunna uppträda inför domstolen för att avgiva detta vittnesmål, varigenom hon, såsom han förmodade, skulle kunna utverka sin systers frikännande. Efter en minuts ängslig tvekan såg han slutligen på hennes dräkt för att därav sluta, huruvida hon ärnade gå ut på förmiddagen. Hennes klädsel var snygg och enkel, men ej av den beskaffenhet, att den bestämt antydde någon sådan avsikt. Hon hade utbytt sin vanliga vardagsklänning mot en, som var något sämre än hennes bästa, vilken hon plägade påtaga om söndagarna, då hon gick till kyrkan, eller vid något sällsyntare tillfälle, då hon skulle bort i sällskap. Hennes förstånd sade henne, att det var tillbörligt att gå anständigt klädd vid ett sådant tillfälle, medan en fin takt föranledde henne att avlägga de få och enkla prydnader, hon eljest tillät sig att bära. Det fanns således intet i hennes yttre utseende, varav hennes far med någon sannolikhet skulle kunnat gissa sig till hennes avsikter.
Anstalterna för deras tarvliga måltid voro denna morgon gjorda förgäves. Far och dotter sutto och låtsade äta, så snart någondera av dem riktade sina blickar på
