WALTER SCOTT
och har en olycksalig benägenhet att hoppas, då det är förbi med allt hopp, samt lita på den korktröja, som för romanhjältarna oskadda genom alla motgångens bränningar. Han deklamerade därefter följande strof, ehuru kanske i en alltför högtidlig ton:
”Rädd var jag förr — nu räds jag icke mer,
när jag oskyldig ungmö ryckas ser
av någon usling bort, förutan nåd,
och hon befarar något gräsligt dåd; —
så gör ej jag! — Låt fasta murars ring
den sköna dölja, gräv en grav omkring,
gör galler utav stål, lås av metall,
sätt dit en väktare, som klippan kall;
i hennes börs låt ej ett mynt bli kvar;
på varje bön må nej hon få till svar;
sätt fönstren högt, att dem hon ej kan nå,
vart rop hon höjer ohört ljuda må;
och dock, jag svär det, någon inom kort
från snikne rövarn rycker henne bort.”
— Ovisshetens slut, tillade han, är intressets död, och därav kommer det sig, att ingen nuförtiden läser romaner.
— Hören honom, I gudar! genmälde hans vän. Jag försäkrar er, mr Pattieson, att ni näppeligen kan hälsa på denna lärda herre, utan att finna den sista berömdaste romanen liggande på hans bord — likväl skickligt förskansad bakom Stairs lagsamling eller ett öppet band av Morrisons prejudikater.
— Har jag nånsin nekat därtill? sade den hoppgivande rättslärde, eller varför skulle jag göra det, då det är nogsamt känt, att dessa Delilor förföra dem, som äro visare och bättre än jag? Finner man dem ej lurande bland våra utmärktaste sakförares mångfaldiga inlagor och till och med tittande fram under dynan på en domares länstol? Våra gamla jurister läsa romaner i själva domstolen, och om ryktet ej ljuger, hava några av dem till och med skrivit sådana. Jag påstår blott, att jag läser av vana och håglöshet, ej av verkligt intresse, och att jag, liksom fänrik Pistol, då han uppslukar sin purjolök, läser och svär, tills jag läst ut boken. Men så förhåller det sig ej med de mänskliga förvillelsernas urkunder — statspro-
16
