WALTER SCOTT
den andra, men de vämjdes vid maten och avstodo därför från sitt bemödande, då det kärleksfulla bedrägeriet ej längre tycktes vara nödigt.
Slutligen voro dessa pinsamma ögonblick förbi. Ljudet av S:t Giles' starka klockslag förkunnade timmen före rannsakningens början. Jeanie steg upp, och med en grad av fattning, varför hon ej kunde göra sig själv reda, påtog hon sin kappa samt gjorde några andra förberedelser till en längre vandring. Det var en sällsam motsats emellan fastheten i hennes beteende och vacklandet samt den kvalfulla obeslutsamhet, som röjde sig i alla hennes fars rörelser, och den, som ej kände båda, skulle svårligen hava trott, att den förra under vanliga förhållanden var en lydig, mild, saktmodig och till och med blyg lantflicka, medan fadern, med en av naturen stark och stolt själ och understödd av en sträng, stoisk och oböjlig religlös övertygelse, i sin tid hade utstått de svåraste vedermödor och de största faror, utan att hans mod kuvats eller hans ståndaktighet givit vika. Förklaringsgrunden till denna olikhet låg däri, att Jeanie redan var ense med sig själv om det förhållande, hon skulle iakttaga, och på förhand hade övervägt alla dess naturliga och nödvändiga följder, medan hennes far, som var okunnig om alla andra omständigheter, endast kvalde sig med att uttänka vad den ena systern skulle kunna säga eller besvärja, eller vad inflytande hennes vittnesmål kunde hava på förhörets utgång.
Han bevakade sin dotters rörelser med svävande och obeslutsamma blickar, tills hon med en blick av outsäglig ångest vände sig om till honom, i detsamma hon stod i begrepp att lämna rummet.
— Mitt kära barn, sade han, jag vill — Hans tunga förmådde ej säga mer, men hans ivriga och förvirrade letande efter sina stickade vantar och sin käpp antydde hans avsikt att åtfölja henne.
— Far, sade Jeanie, i det hon snarare svarade på hans åtbörder än på hans ord, det vore bäst att ni lät bli.
268
