WALTER SCOTT
olyckliga föremålet för dagens förhandlingar, då hon från det närbelägna fängelset skulle gå till domstolen, där hennes öde skulle avgöras. Var och en har troligen någon gång med avsky märkt den likgiltighet, varmed den råa hopen betraktar dylika uppträden, och huru sällan den, utom då dess medlidande framkallas av några ovanliga och utomordentliga omständigheter, visar något djupare deltagande än ett tanklöst larm och en rå nyfikenhet. Människorna skratta, skämta, gräla och skuffa varandra hit och dit med en så känslolös likgiltighet, som om de voro församlade till någon lustbarhet eller för att gapa på någon tom ståt. Detta för den råa pöbeln i en stor stad så naturliga beteende förbytes likväl stundom till en övergående känsla av mänskligt deltagande, och så var även händelsen vid ifrågavarande tillfälle.
Då Deans och hans dotter inkommo på gården och sökte tränga fram till domstolens port, blevo de inklämda bland pöbeln och naturligtvis föremål för dess oförskämdhet. Deans avvärjde med tämlig kraft de knuffar, han fick från alla sidor, men detta hade till följd, att hopen, som ofta visar en instinktlik skarpsinnighet att av det yttre utseendet gissa sig till den verkliga karaktären, kom att fästa sin uppmärksamhet på hans gestalt och gammalmodiga dräkt.
“Välkomna Whigs, välkomna igen
från Bothwellbron[1], nog känna ni den”,
sjöng en karl (ty pöbeln i Edinburgh var på den tiden jakobitiskt sinnad, sannolikt emedan detta tänkesätt var raka motsatsen till den bestående styrelsens).
”Mässar-David Williamson,
med hjärta utan vank i,
upp på predikstolen sprang
och sjöng om Killiecrankie”,
sjöng en siren, vars yttre angav hennes yrke. En trasig springpojke, som David Deans knuffat till under sina be-
- ↑ Skottarna blevo 1689 där slagna av Stuartarnas anhängare.
270
