Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/30

Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

het erbjuda mindre av detta slags intresse än andra länders. Vår nations allmänna sedlighet, dess tarvliga och betänksamma vanor —

— Skydda den, inföll advokaten, för varje betydande tillväxt av tjuvar och rånare till yrket, men ej för häftiga och våldsamma utbrott av fantasi och lidelse, som just alstra de utomordentliga brott, som vi, då de skildras för oss, lyssna till med så spänt intresse. I England har en hög civilisation härskat vida längre; dess undersåtar hava varit strängt underkastade lagar, vilka handhafts utan fruktan och väld; en fullkomlig fördelning av arbetet har ägt rum bland dess invånare, och själva tjuvarna och rövarna utgöra en bestämd samhällsklass, som fördelats i olika kategorier i enlighet med föremålet för dess röverier och det sätt, varpå den utför dem, och som handlar i överensstämmelse med regelbundna plägseder och grundsatser, vilka på förhand kunna beräknas och förekommas vid Bow-street, Hatton Garden och Old-Bailey. Vårt systerrike liknar ett odlat fält — jordbrukaren är förberedd på, att, trots all hans omsorg, en viss myckenhet ogräs skall uppspira tillika med säden, och kan på förhand namngiva och beskriva de olika slagen, men Skottland liknar en av sina egna högländska dalar, och psykologen, som läser dess brottmålsurkunder, skall finna lika många märkvärdiga anomalier i själens historia, som botanikern upptäcker sällsynta växtformer bland dess klippor och klyftor.

— Och det är all den nytta, ni hämtat av tre genomläsningar av kommentarierna över Skottlands brottmålslagfarenhet? sade hans kamrat. Jag förmodar, att den lärde författaren föga föreställt sig, att de fakta, som hans kunskaper och skarpsinnighet samlat till förtydligande av lagens stadganden, skulle kunna ordnas så, att de utgöra ett slags bihang till ett lånbiblioteks halvbundna kippskodda volymer.

— Jag vill slå vad om en butelj rödvin, att han ej skall känna sig sårad av jämförelsen, men, som vi säga vid domstolen: ”jag får anhålla om att ej bli avbruten” —

18