MIDLOTHIANS HJÄRTA
slippa från galgen, ångrar jag ingenting så mycket, även i denna sista svåra klämma, som den oförrätt, jag tillfogat min Lilja.”
Effie vägrade att uppgiva, från vilken hon fått detta brev, men tillräckligt av historien var nu känt, för att man kunde vara förvissad om, att det kommit från Robertson, och av dess datum tycktes man kunna sluta till, att det varit skrivet ungefär vid den tid, då Andrew Wilson — med öknamnet Handie Dandie — och han funderade på sitt första, redan omnämnda, misslyckade rymningsförsök.
Sedan kronovittnena blivit hörda, kom ordningen till fångens sakförare att åberopa sina vittnen. De första bland dem hördes rörande flickans karaktär. Alla gåvo henne de bästa vitsord, men ingen med mera känsla än den värdiga mrs Saddletree, som med tårar i ögonen förklarade, att hon ej kunnat hysa en bättre tanke om Effie Deans, eller en uppriktigare tillgivenhet för henne, om hon varit hennes egen dotter. Alla närvarande prisade den rättskaffens kvinnan för hennes goda hjärta, utom hennes man, som viskade till Dumbiedikes: — Er Nichil Novit är bara en stympare i fråga om att leda ett vittnesförhör, tror jag. Vad tjänade det till att föra hit en kvinna för att snyfta och lipa och uttråka deras härligheter? Han skulle ha kallat mig, sir, och jag skulle gett dem ett sånt stycke vittnesmål, att de ej skulle ha krökt ett hår på hennes huvud.
— Gjorde ni inte bäst i att stiga fram och fresta på det då? sade lairden. Jag skall ge ett tecken åt Novit.
— Nej, nej, sade Saddletree, det betackar jag mig vackert för, granne — det vore ett frivilligt vittnesmål, och jag har nog reda på, vad det har att betyda, men Nichil Novit skulle ha kallat mig debito tempore. Därmed torkade han sig med en ganska viktig min om munnen med sin silkesnäsduk och återtog en uppbyggd och sakkunnig åhörares hållning.
Härvid uppträdde mr Fairbrother och förklarade, att han nu ämnade låta avhöra sitt förnämsta vittne, på vars
