MIDLOTHIANS HJÄRTA
sig själv förstått den. Men isen var bruten, och med kortare uppehåll än första gången svarade hon nu: — Ack, ack, hon nämnde icke minsta ord därom.
En djup suck gick genom salen och fann ett genljud i en ännu djupare och kvalfullare, som kom från den olycklige fadern. Det hopp, varvid han omedvetet och mot sin egen vilja i hemlighet fasthängt, var nu tillintetgjort, och den vördnadsvärde gubben föll sanslös framstupa på golvet med huvudet vid sin förskräckta dotters fötter. Den olyckliga fången sökte med vanmäktig häftighet slita sig lös från vakten. — Låt mig gå till min far! — jag vill gå till honom — jag vill gå till honom — han är död — han är mördad — det är jag som mördat honom! utropade hon med ett utbrott av vansinnig smärta, vilket de, som hörde det, icke så snart kunde glömma.
Men i detta ögonblick av ångest och allmän bestörtning förlorade Jeanie ej det välde över sig själv, som en stark och fast karaktär bibehåller även under de mest prövande omständigheter.
— Han är min far, yttrade hon helt stilla, sedan hon närmat sig honom, och då man sökte avlägsna henne från honom, tillade hon, i det hon lutade sig ned över honom, strök undan hans grå hår och började att oavlåtligt gnida hans tinningar: han är vår far.
Sedan domaren flera gånger torkat sig i ögonen, gav han tillsägelse om, att far och dotter skulle föras i ett närliggande rum och all möjlig vård ägnas dem. Då fången såg, hur fadern fördes bort och hur systern långsamt gick efter, följde hon dem med blickar så stirrande, så stela, att ögonen tycktes liksom vilja tränga sig ut ur sina gropar. Men då de kommit ur sikte, tycktes hon vinna en självbehärskning, som hon förut under denna sin förtvivlade belägenhet ej ådagalagt.
— Det värsta är nu förbi, sade hon och vände sig därefter dristigt till rätten. Och nu, mylords, om ni vill ha den godheten att fortsätta, så får denna bittra stund desto förr en ända.
Domaren, som, vare det sagt till hans heder, djupt delat
