MIDLOTHIANS HJÄRTA
O, fader, giv mig er välsignelse! — Jag vågar ej gå, förrän ni välsignat mig. Säg blott: Gud välsigne dig och göre dig lyckosam, Jeanie! Försök blott att säga det?
Den gamle mannen frammumlade nu, snarare instinktlikt än genom någon förståndets ansträngning, en bön, att ”den förvärvade och utlovade välsignelsen måtte mångfaldigas över henne”.
— Han har välsignat mitt förehavande, sade hans dotter, i det hon steg upp från sin knäböjande ställning, och jag känner inom mig, att jag skall lyckas.
Med dessa ord lämnade hon rummet.
Mrs Saddletree blickade efter henne och skakade på huvudet. — Bara hon inte blir vansinnig, stackars barn — Det har alltid varit någonting besynnerligt med de där Deans. Jag tycker inte om, när folk vill vara så mycket bättre än andra — sällan kommer det något gott därav. Men om hon gått för att se efter korna vid S:t Leonards, så är det en annan sak; de måste naturligtvis skötas. Greta, kom hit och ta hand om den gamle mannen och se till, att ingenting felas honom! — Din fjolliga toka, sade hon åt den i detsamma inträdande pigan, vem har gett dig lov att spöka ut dig i huvudet på det där viset? — Jag skulle tro, att det skett tillräckligt i dag för att ge er alla en ryslig varning vad bjäfs och grannlåter beträffar. — Du ser nu varthän det leder, och så vidare, och så vidare.
Vi lämna nu den goda frun till hennes föreläsning rörande världslig fåfänglighet och förflytta våra läsare till den cell, där den olyckliga Effie Deans var instängd och berövad åtskilliga friheter, vilka hon åtnjutit, innan domen avkunnades.
Hon hade tillbragt ungefär en timme i det bedövade, ångestfulla tillstånd, som en person i hennes belägenhet måste befinna sig i, då hon stördes genom gnisslandet av de upplåsta reglarna till hennes fängelsedörr, och Ratcliffe visade sig. — Det är er syster, sade han, hon vill tala med er, Effie.
— Jag kan inte se någon, sade Effie med den häftiga
