MIDLOTHIANS HJÄRTA
plötsligt intresse till följd av deras likhet med hennes systers.
— Hur jag kom undan? sade Ratcliffe med en slug blinkning, jag skall säga er, att jag kom undan på ett sätt, varpå ingen annan skall komma undan härifrån, så länge jag bär på mig fängelsenycklarna.
— Min syster skall gå ut härifrån på ljusa dagen, sade Jeanie, jag skall gå till London och be om nåd för henne hos kungen och drottningen. Om de kunde benåda Porteous, så kunna de också benåda henne; om en syster på sina böjda knän ber för en syster, så skola de benåda henne, så måste de benåda henne — och de skola därigenom tillvinna sig tusen hjärtan.
— Effie lyssnade med häpen förvåning, och hennes systers svärmiska tillförsikt var så allvarlig, att hon nästan ovillkorligt kände en skymt av hopp vakna i sitt hjärta, ehuru den genast åter försvann.
— Ack, Jeanie, kungen och drottningen bo i London, tusentals mil härifrån — långt, långt på andra sidan havet; det skall vara förbi med mig, innan du nånsin hinner dit!
— Du misstar dig, sade Jeanie, det är inte så långt, och man kommer dit landvägen; jag vill minnas, att jag hört något sådant av Ruben Butler.
— Ack, Jeanie, du har aldrig lärt annat än det, som var gott, av dem du umgåtts med, men jag — men jag — Hon vred sina händer och grät bittert.
— Tänk inte på det nu, sade Jeanie, det blir tids nog att göra det, om detta timliga förlänges för dig. Farväl med dig! Om jag ej dör på vägen, skall jag se kungens ansikte, som ger nåd. — Ack, sir, tillade hon, vändande sig till Ratcliffe, var god mot henne! — Hon har aldrig förrän nu vetat, vad det vill säga att behöva en främlings godhet. — Farväl, Effie, farväl! — Tala inte till mig — jag får inte gråta nu — mitt huvud är alltför virrigt redan dessförutan!
Hon slet sig ur systerns armar och lämnade fängelserummet. Ratcliffe följde henne och vinkade in henne i
