MIDLOTHIANS HJÄRTA
den där utlänningen sade, att ni kan få göra cessionen när bonorum äro helt och hållet förslösta. — Men vad bråkar ni med att i era fickor leta efter er enda inlaga bland spektakelbiljetter, kallelsebrev till fakulteten, det Spekulativa Sällskapets ordningsstadgar, utdrag ur föreläsningar — detta olikartade innehåll i en ung advokats ficka, som innesluter allt, utom memorialer och banknoter? Kan ni ej anföra ett konkursmål utan memorial? Dylika förekomma ju var lördag. Tilldragelserna följa lika regelbundet på varandra som ett urverk, och en form för det gradvisa förfallet kan lämpas på dem allasammans.
— Detta stämmer ej riktigt väl överens med den mångfald av missöden, vilka denne herre uppgivit såsom hemfallande under era domares avgörande, sade jag.
— Riktigt anmärkt, svarade Halkit, men Hardie talade om brottmålslagstiftningen, och denna affär är en rent borgerlig fråga. Jag själv skulle kunna uppträda som sakförare i ett konkursmål, utan den inspirerande äran av en mantel och en tresvansad peruk. — Hör på! — Min klient var en väveriarbetare — lade ihop litet penningar — övertog ett arrende — ty att sköta ett arrende ligger i blodet liksom att köra en gigg — sen kommo de sista svåra åren — övertalades att tillsammans med en vän underskriva en revers, för vilken han ej fick någon valuta — egendomsägaren låter verkställa utmätning — kreditorerna ingå på ackord — sätter därefter upp ett värdshus — misslyckas ånyo — bysättes för en skuld av tio pund sju shilling sex pence — hans skulder bestiga sig till noll — hans förluster till noll — hans tillgångar till noll — lämnande ett överskott av noll till hans förmån. Intet hinder förefinnes; ers härlighet torde benäget giva honom tillåtelse att avlägga eden.
Hardie avstod nu från sitt fruktlösa letande, vari det kanske låg någon liten tillgjordhet, och omtalade för oss den stackars Dunovers missöden med en ton, vari en viss grad av känsla, varöver han tycktes blygas såsom opassande för hans stånd, blandades med hans försök att
