WALTER SCOTT
Under tiden arbetade hon träget tillsammans med May Hettly, på det ingenting skulle lämnas i oordning.
Det var redan långt lidet på aftonen, innan alla dessa saker blivit ombestyrda, och sedan de ätit litet — det var första gången Jeanie smakat en munsbit på hela denna händelsedigra dag — frågade May Hettly, vars vanliga bostad var en liten koja, ett kort stycke från Deans' hus, sin unga matmor, om hon inte ville låta henne stanna kvar i huset över natten. — Ni har haft en gruvlig dag, sade hon, och sorg och fruktan äro blott dåligt sällskap under nattens vakor, som jag hört husbond själv säga.
— Ja, nog äro de dåligt sällskap, sade Jeanie, men jag måste lära att fördra deras närvaro, och bättre att begynna härhemma än där ute på fältet.
Hon avfärdade följaktligen sitt åldriga biträde — ty ståndsskillnaden dem emellan var så obetydlig, att vi knappt kunna kalla May en tjänarinna — och började vidtaga några anstalter för sin resa.
Hennes tarvliga uppfostran och hennes lands okonstlade seder gjorde dessa förberedelser mycket korta och lätta. Hennes rutiga pläd tjänade henne både som reskappa och paraply, och ett litet knyte innehöll det nödvändigaste linnet. Barfotad, som Sancho säger, hade hon kommit till världen, och barfotad ärnade hon även utföra sin pilgrimsfärd, och hennes snygga skor och snövita garnstrumpor skulle sparas till särskilt högtidliga tillfällen. Hon kände ej de engelska sederna och visste ej, att man i i England ansåg den omständighet, att en person gick barfotad, såsom bevis på ytterlig fattigdom, och om man med avseende på snyggheten skulle gjort någon invändning mot detta bruk, så skulle hon kunnat rättfärdiga sig med de ständiga tvagningar, vilka en skotsk flicka av någorlunda god härkomst alltid fullgör med mohammedansk samvetsgrannhet. Såtillvida var således allt bra.
I ett ekskåp, där hennes far förvarade några gamla böcker samt ett par pappersbuntar, jämte sina vanliga räkenskaper och kvittenser, uppletade hon och framtog ur
320
