MIDLOTHIANS HJÄRTA
TJUGUFEMTE KAPITLET.
Det är lättingens röst — så beklagar sig den:
”Ni väckt mig för snart, jag vill somna igen.”
Som dörren kring gångjärnen knarrande far,
än hit och än dit i sin säng han sig drar.
Watts.
Några mil söder om S:t Leonards — att angiva ställets bestämda läge torde vara överflödigt — låg Dumbiedikes' herrgårdsbyggnad, vari vi nu ärna införa våra läsare. Den hade fordom åtnjutit en viss ryktbarhet, ty den ”gamle lairden”, vars egenheter och galna streck ofta utgjorde samtalsämnet på krogarna mången mil i omkrets, bar ett svärd, höll en god häst och ett par vinthundar, grälade, svor och höll vad vid tuppfäktningar och kappränningar, följde Sommervilles av Drum falkar och lord Ross' hundar och kallade sig en adelsman. Men släkten hade blivit berövad sin glans i den nuvarande ägarens person, som ej brydde sig om några lantliga nöjen och var lika sparsam, blyg och tillbakadragen, som hans far varit sniken, själviskt utsvävande, vild och fräck.
Dumbiedikes var vad man i Skottland kallar ett simpelt hus, det vill säga, det innehöll i varje våning blott ett enda rum, som upptog hela byggnadens djup från framsidan till baksidan och upplystes av sex till åtta bågfönster, vilkas små rutor och massiva ramar knappt nog insläppte så mycken dager, som infaller genom ett enda av vår tids välbyggda fönster. Denna konstlösa byggnad, som erinrade om de korthus, barn bruka bygga, hade ett brant tak, som var belagt med grova gråstenar i stället för skiffer. Ett halvrunt, ovantill med tinnar eller bastioner försett torn tjänade liksom till fodral åt en smal spiraltrappa, varigenom man kom till de olika våningarna, och vid foten av samma torn fanns en med grova spikar tätt
