WALTER SCOTT
beslagen port. Vid nedre ändan av tornet fanns ingen förstuga och knappt nog någon trappavsats vid de dörrar, varigenom man inkom i rummen. Ett par låga, förfallna uthusbyggnader, förenade genom en lika förfallen gårdsmur, omgåvo huset. Gården hade varit stenlagd, men som stenläggningen blivit dels rubbad och dels lappad, uppsköt en väldig mängd tistel och törnen mellan den, och den lilla trädgården, dit man inkom genom en port i muren, tycktes ej vara i synnerligt bättre skick. Över den låga, välvda porten, som ledde till gården, var anbragt en uthuggen sten, som företedde ett svagt försök till ett skulpterat adligt vapen, och över den inre ingången hängde och hade i många år hängt den förmultnande vapensköld, som förkunnade, att den framlidne Laurentius Dumbie av Dumbiedikes blivit samlad till sina fäder på Newbattles kyrkogård. En gropig, med kullerstenar belagd väg förde till detta lustslott, som för övrigt var omgivet av odlad, men oinhägnad mark. På en åkerren mittibland säden gick lairdens trogne gångare tjudrad och betade. Det hela antydde vanvård och vantrevnad, som här likväl ej var en följd av fattigdom, utan av håglöshet och likgiltighet. På denna inre gård stod Jeanie Deans tidigt en vacker vårmorgon, ej utan en känsla av blyghet och försagdhet. Hon var ingen romanhjältinna och betraktade därför ej utan nyfikenhet och intresse herrgårdsbyggnaden och ägorna, vilka, såsom det för ögonblicket kanske föll henne in, en liten uppmuntran, sådan som fruntimmer av alla stånd instinktmässigt veta att använda, möjligen kunde gjort henne till härskarinna över. Som hon dessutom ej var den, som i smak var höjd över sin tid eller sitt stånd och land, tyckte hon, att herrgårdshuset vid Dumbiedikes, ehuru det ej kunde mäta sig med Holyrood-house eller palatset vid Dalkeith, likväl var en i sitt slag rätt ståtlig byggning, och godset ett bra ställe, bara det vore bättre omsett och skött. Men Jeanie Deans var en okonstlad, trohjärtad och hederlig flicka, som, oaktat hon erkände hela glansen av sin gamle beundrares boning och värdet av hans egendom, aldrig för ett ögonblick hyste en tanke
324
