MIDLOTHIANS HJÄRTA
för denna hysa någon synnerligt häftig ömhet. Men det oaktat hade mrs Janet Balchristie sina egna obehagliga tankar rörande de nästan dagliga besöken vid S:t Leonards Crags, och ofta, då lairden tankfullt såg på henne och teg, vilket han plägade göra, då han stod i begrepp att tala, väntade hon att han skulle säga: — Jenny, jag ärnar gifta mig, men hennes hjärta lättades, då han i stället sade: — Jenny, jag ärnar byta om skodon.
Det oaktat hyste mrs Balchristie ett ej så litet hat till Jeanie Deans, vilket är en vanlig känsla hos dylika personer mot var och en, som de anse i stånd att göra dem någon skada. Men hon hade dessutom en allmän motvilja för varje ung, anständig flicka med ett någorlunda hyggligt utseende, som visade någon håg att nalkas Dumbiedikes' herrgård och dess ägare, och som hon två timmar tidigare än vanligt lyft sin digra lekamen ur sängen för att komma sin larmande systerdotter till hjälp, var hon i ett så ytterligt dåligt lynne och så förtretad på hela världen, att Saddletree skulle förklarat henne hysa inimicitiam contra omnes mortales.
— Vem fan är ni, sade den feta damen till den stackars Jeanie, som hon icke strax igenkände, som så här dags på morgonen går och spånslår kring ett hederligt hus?
— Det är någon som önskar tala med lairden, sade Jeanie, som erfor något av den instinktlika förskräckelse, hon fordom hyst för denna trätgiriga kvinna, då hon händelsevis i sin fars ärenden infann sig på Dumbiedikes.
— Någon? Och vad är ni för slags någon? Har ni inte något namn? Tror ni, hans nåd inte har annat att göra än tala med var och en lättfärdig landstrykerska, som kommer från stan, och det till på köpet när han ligger i sin säng, den hedervärde herrn?
— Bästa mrs Balchristie, sade Jeanie i en ödmjuk ton, kommer ni inte ihåg mig? — Kommer ni inte ihåg Jeanie Deans?
— Jeanie Deans! sade medusan, låtsande den högsta förvåning, varefter hon gick två steg närmare henne, tittade henne i ansiktet med en nyfikenhet, vari förakt och
