WALTER SCOTT
Butler suckade av idel otålighet över den råhet och okunnighet, som Saddletree lyckats inlägga i en enda mening, men liksom alla pratmakare var Saddletree begåvad med en lycklig förståndsslöhet rörande det mindre fördelaktiga intryck, han vanligen gjorde på sina åhörare. Han fortfor därför att utan barmhärtighet utdela sina håvor av lagkunskap och slutade därmed, att han med stor självbelåtenhet frågade Butler: — Var det inte synd, att far min inte skickade mig till Utrecht? Har jag inte därigenom gått miste om att bli en lika clarissimus ictus som själve gamle Grunwiggin? — Varför svarar ni ingenting, mr Butler? Skulle jag inte blivit en clarissimus ictus? Eller vad tycker ni?
— Jag förstår er verkligen inte, mr Saddletree, sade Butler, då han sålunda tvangs att svara. Men hans svaga och utmattade stämma överröstades genast av Bartholines ljudliga skrän.
— Vad? Förstår ni mig inte? — Ictus är laglatin, är det inte så?
— Ej för så vitt jag vet, svarade Butler i samma matta ton.
— Det måtte ni väl för fan i våld veta! — Jag fick tag i ordet just i dag på morgonen i ett av mr Crossmyloofs memorialer — se här står det, ictus clarissimus et perti — peritissimus — det är latin, för det är tryckt med latinska bokstäver.
— Å, ni menar juris-consultus — Ictus är en förkortning av juris-consultus.
— Det skall ni inte säga mig, min vän, vidhöll Saddletree, förkortningar brukar man aldrig, utom vid lagfarter, men här är fråga om en tvist rörande last och tunga, som husägare av granne tåla bör — om en tilicidian, ser ni! — kanske ni inte tror, att det är latin heller? — på Mary Kings tomt vid High Street.
— Det är mycket troligt, sade den stackars Butler, som var alldeles uttröttad av sin gästs larmande ihärdighet. Jag kan ej disputera med er.
— Ja, få äro de som det kunna, mr Butler — ganska
342
