WALTER SCOTT
— Jag ville tala med mr Butler, om han har tillfälle, svarade Jeanie.
— Stig då på, min vän, svarade värdinnan, i det hon öppnade dörren och anmälde det nya besöket med dessa ord: Mr Butler, här är en flicka, som vill tala med er.
Butler blev alldeles utom sig av förvåning, då han såg Jeanie, som sällan avlägsnade sig en fjärdedels mil från sitt hem, inträda i rummet.
— Gode Gud, sade han och sprang upp från sin stol, medan förskräckelsen återgav hans kinder den färg, som sjukdomen berövat dem, någon olycka måste ha hänt!
— Ingen, utom vad ni redan måste hört talas om, mr Ruben — men ack, ni ser dålig ut själv! — ty ögonblickets feberrodnad hade ej för hennes kärleksfulla öga kunnat dölja, huru medtagen hennes fästman var av de härjningar, som vållats av sinnesoro och ett tärande illamående.
— Nej, jag mår bra — fullkomligt bra, sade Butler ivrigt, om jag kan göra något för er, Jeanie — eller för er far.
— Jo jo män, sade Saddletree, familjen kan nu anses bestå blott av dessa båda, liksom om Effie aldrig funnits till, stackars kräk. Men, Jeanie, vad för er till Libberton så här dags på morgonen, och det till på köpet när er far ligger sjuk i Luckenbooths?
— Jag hade ett ärende från min far till mr Butler, sade Jeanie förläget, men hon rättade sig strax, ty lika sanningsälskande som trots någon kväkare, blygdes hon strax över den nödlögn, hon tagit sin tillflykt till. Det vill säga, tillade hon, att jag önskade tala vid mr Butler om något, som rör min far och stackars Effie.
— Är det någonting i lagväg? sade Bartholine. Jag frågar så, emedan det i så fall är bättre, att ni inhämtar min mening än hans.
— Nej, det är det just inte, sade Jeanie, som förutsåg en hel mängd obehag som kunde uppkomma därav, att hon meddelade mr Saddletree det hemliga ändamålet
344
