MIDLOTHIANS HJÄRTA
med sin resa, men jag skulle vilja be mr Butler att skriva ett brev åt mig.
— Ja, det är bra, sade Saddletree, och om ni säger mig, vad det är om, så skall jag diktera för mr Butler, såsom mr Crossmyloof plägar göra för sin skrivare. — Skaffa hit penna och bläck in initialibus, mr Butler! Jeanie såg på Butler och vred händerna av oro och otålighet.
— Jag tror, mr Saddletree, sade Butler, som insåg nödvändigheten av att bliva av med honom på ett eller annat vis, att mr Whackbairn torde bli litet stött, om ni ej hör på era gossar, då de framkallas för att läsa upp sina läxor.
— Ja, det har ni rätt i, mr Butler, och jag lovade att bedja om en halv dags skollov åt dem, så att barnen skulle få gå och se på hängningen, vilket ej kan göra annat än ett fördelaktigt intryck på deras unga sinnen, eftersom man aldrig kan så noga veta, vad som kan komma att hända dem själva. — Tusan, jag kom alls inte ihåg, att ni var här, Jeanie Deans, men ni måste vänja er vid att höra talas om saken. — Håll kvar Jeanie, tills jag kommer igen, mr Butler, jag skall inte dröja tio minuter.
Och med detta obehagliga löfte om snar återkomst befriade han dem från sin besvärliga närvaro.
— Ruben, sade Jeanie, som insåg nödvändigheten av att begagna Saddletrees frånvaro för att tala om det ämne, som ditfört henne, jag står i begrepp att anträda en lång resa — jag ämnar mig till London för att bedja kungen och drottningen, att Effie skall få behålla livet.
— Är ni från era sinnen, Jeanie? svarade Butler i den högsta förvåning. Ni resa till London — ni tala med kungen och drottningen!
— Och varför inte, Ruben? sade Jeanie med okonstlat lugn. Rätt betänkt, är det ju bara att tala till en dödlig man och kvinna. Deras hjärtan måste vara av kött och blod, liksom andra människors, och Effies historia skulle beveka dem, om de också vore av sten. Dessutom har jag
