MIDLOTHIANS HJÄRTA
heller någon levande mans. Giv mig nu papperet till Mac-Callummore, och bed Gud, att han må skänka mig sin välsignelse på min väg!
Det låg något romantiskt i Jeanies äventyrliga beslut, men då Butler efter några ytterligare föreställningar insåg, att det var omöjligt att förmå henne att avstå därifrån eller giva henne sitt bistånd genom annat än råd, lämnade han henne den begärda handlingen, vilken, jämte den mönsterrulla, vari den var inlagd, utgjorde det enda arvet efter hans farfar, den manhaftige och svärmiske Bibel-Butler. Medan Butler letade efter detta dokument, fick Jeanie tillfälle att taga hans fickbibel. — Jag har, sade hon, i det hon lade den ifrån sig, med en blyertspenna gjort märke vid ett språk, som skall gagna oss båda. Och ni måste åtaga er besväret, Ruben, att skriva om allt detta till min far, ty, gudnås, jag har aldrig haft förmåga eller färdighet till att skriva långa brev, och allra minst nu, och jag anförtror honom helt och hållet åt er och hoppas, att ni snart skall få lov att hälsa på honom. Och, Ruben, när ni kommer till tals med honom, så rätta er, för Jeanies skull, efter gubbens egenheter, och använd inte, när ni talar till honom, några latinska eller engelska uttryck, ty han är en man av den gamla stammen och kan inte fördra att höra sådant, ehuru det nog är möjligt att han har orätt däri. Och säg inte mycket till honom, utan låt honom tala själv, ty det skall skänka honom större tröst. Och, ack, Ruben, den stackars flickan i fängelset där! — Men ert goda hjärta behöver ingen särskild påminnelse därom av mig — ge henne all den tröst ni kan, så snart de tillåta er att besöka henne! — Säg henne — men jag får inte ta avsked av er med tåren i ögat, för det skulle inte båda något gott. — Gud välsigne er, Ruben!
För att undvika ett så elakt förebud lämnade hon skyndsamt rummet, medan hennes drag ännu bibehöllo det sorgsna och ömma småleende, som hon påtvungit dem för att upprätthålla Butlers mod.
Det tycktes, som om förmågan att se, tala och tänka
