WALTER SCOTT
på en gång blivit honom berövad, då hon, alldeles såsom hon kommit, liksom ett andeväsen försvann ur rummet. Saddletree, som inkom strax därpå, överhopade honom med frågor, vilka han besvarade utan att förstå dem, och med juridiska förklaringar, varav han ej begrep ett ord. Slutligen ihågkom den lärde borgaren, att ett ting samma dag hölls vid Loanhead, och ehuru det knappt lönade mödan, så kunde han ändå fara dit, för att se, vad de hade för sig, eftersom han var bekant med domaren, som var en hygglig karl och skulle bli rätt glad att få rådföra sig med en så lagkunnig man som han.
Så fort han avlägsnat sig, skyndade Butler till sin bibel, det sista Jeanie vidrört. Till hans stora förvåning föll ett papper, innehållande några guldmynt, ur boken. Hon hade med en blyertspenna understrukit sextonde och tjugufemte verserna av trettiosjunde psalmen: ”Det lilla, som den rättfärdige haver, är bättre än många ogudaktigas stora håvor.” — ”Jag haver ung varit och är gammal vorden, men ännu aldrig haver jag sett den rättfärdige förlåten, eller hans säd efter bröd gå.”
Djupt rörd av den kärleksfulla grannlagenhet, varmed hon sökte skjuta undan tanken på hennes ädelmod och i stället framhålla, att det var den gudomliga Försynen han hade att tacka för avhjälpandet av sina behov, tryckte han med större innerlighet guldet till sina läppar, än denna metall ännu blivit hälsad av någon girigbuk. Högsta målet för hans ärelystnad tycktes nu vara att tävla med henne i from ståndaktighet och tillit, och hans första göromål var att skriva till David Deans för att underrätta honom om hans dotters beslut att resa söder ut. Han övervägde noga varje tanke och varje uttryck, som han trodde skulle kunna försona gubben med hennes utomordentliga beslut. Vi skola framdeles skildra det intryck, detta brev gjorde. Butler överlämnade det åt en redlig bonde, som ofta hade affärer med Deans angående avsättningen av hans ladugårdsprodukter och som nu beredvilligt åtog sig att begiva sig till Edinburgh och överlämna brevet i hans egna händer.
350
