MIDLOTHIANS HJÄRTA
heten, att det aktningsvärda i en nations sedvanor och grundsatser även är ett slags borgen för individens aktningsvärda karaktär. I alla händelser tro vi, att om denna partiskhet för det fosterländska skulle hava den verkan att ännu fastare tillknyta det band, som förenar den ena människan med den andra, och att ingiva var och en, som är i stånd att visa en landsman en vänskapstjänst, en större benägenhet att göra det, den, såsom en mäktig drivfjäder till högsinta handlingar, måste skattas vida högre än denna mera opartiska och vidsträckta filantropi, som vi ibland hört anföras som en ursäkt för att ej bistå någon alls.
Mrs Bickerton, värdinna på värdshuset Sjustjärnan i staden York, var starkt smittad av sitt fäderneslands olycksaliga fördomar, och som hon själv var bördig ifrån Mere och därför räknade sig till Mid-Lothian, där Jeanie var född, visade hon denna så mycket välvilja och moderlig omsorg och uttryckte så mycket deltagande för hennes vidare resa, att Jeanie, huru försiktig hon än av naturen var, likväl ansåg sig tryggt kunna anförtro henne hela sin historia.
Mrs Bickerton upplyfte händer och ögon vid berättelsen och visade lika mycken förundran som medlidande, men gav tillika några ganska goda råd.
Hon bad att få veta storleken av Jeanies kassa, vilken genom vad hon delat med sig i Libberton och de nödvändiga utgifterna under resan hopsmält till femton pund. — Detta, sade hon, vore fullt tillräckligt, blott hon kunde säkert föra penningarna med sig till London.
— Säkert? svarade Jeanie, det kan jag tryggt lova, bara med avdrag av de allra nödvändigaste utgifterna.
— Ja, men stråtrövarna, flicka, sade mrs Bickerton, ty ni har kommit till ett land, som är mera hyfsat, det vill säga mera uppfyllt med skälmar än vår hembygd, och sannerligen jag förstår, hur det skall gå för er. Om ni kunde dröja här åtta dar, då vår vagn går upp, skulle jag rekommendera er till Joe Broadwheel, som välbehållen skulle avlämna er vid Svanen med två Halsar. Och ni bör
