MIDLOTHIANS HJÄRTA
sade den vildsintare rövaren. Se på det, ty fördöme mig, jag skulle kunna läsa det, om det också gällde livet!
— Det här är ett pass från Jim Ratcliffe, sade den längre, sedan han läst på papperslappen. Flickan måste gå fri efter vår rövarlag.
— Nej, säger jag, svarade hans kamrat, Rat har lämnat heden och blivit blodhund, efter vad som påstås.
— Vi torde i alla fall en dag komma att behöva hans hjälp, sade den längre rövaren.
— Men hur skola vi då bära oss åt? sade den kortare karlen. Ni vet, att vi lovat utplundra flickan och hemskicka henne tiggande till hennes eget tiggarland, och nu vill ni låta henne slippa lös.
— Det har jag inte sagt, sade den andre karlen och viskade något till sin följeslagare, som svarade: nå, låt det ske kvickt då och stå inte här och prata, tills några resande komma hit och överraska oss!
— Ni måste följa oss bort ifrån vägen, unga kvinna, sade den längre av de två.
— För Guds barmhärtighets skull, utropade Jeanie, så sant ni är av kvinna född, så befall mig inte att gå bort från vägen! Tag förr allt vad jag äger i världen.
— Vad fan är flickan rädd för? sade den andre karlen. Jag säger er, att det inte skall ske er något ont, men om ni inte vill lämna vägen och komma med oss, så fördöme mig, slår jag inte ut hjärnan på er, där ni står.
— Du är en ohyfsad björn, Tom, sade hans följeslagare. Om du rör henne, så skall jag skaka dig så, att det skall knaka i knotorna på dig. Bry dig inte om honom, flicka! Jag skall inte tillåta honom att lägga ett finger på er, om ni beskedligt går med oss, men om ni står här och käbblar, så fördöme mig, om jag inte låter honom avgöra saken med er.
Som denna hotelse innebar allt, som var fruktansvärt för den stackars Jeanies fantasi, och hon i den ”mildare sinnade” såg sitt enda värn mot den råaste misshandling, följde hon honom ej blott, utan höll även fast honom vid armen, på det han ej skulle gå ifrån henne, och huru för-
